| En stilla protest från fåtöljen

Jag kommer att bli en bra pensionär. Faktum är att jag redan uppvisar flera kvaliteter som borgar för en fin ålderdom. Några exempel:

1. Jag gillar att sitta i min favoritfåtölj med en bok, en kopp kaffe och en pläd över benen en fredagskväll. Utanför kan jag höra ungdomar under 40 år skråla och fira in helgen på gatan och grannarna spela hög musik. Jag plirar lite överseende där i fåtöljen och vänder blad.

2. Jag avbryter gärna arbetet någon halvtimme på vardagarna för att ratta in något program i radion, som Spanarna, OBS!, eller Lunchekot. Så sitter jag där och tänker att dagens unga bara skulle veta hur det var innan internet och webbradio, då man faktiskt var tvungen att bänka sig framför radion eller tv:n när det var dags att lyssna och titta. Tablån gällde. Missade man utsändningen var det kört.

3. Jag köper fortfarande cd-skivor. Skivaffärerna är sedan länge nedlagda i min lilla hemstad, men jag går gladeligen in på någon av nätbutikerna, lägger in min beställning och sneglar sedan lystet mot brevinkastet runt lunchtid ett par dagar efteråt. När ni andra fyller era iPods med 350 000 låtar sitter jag med texthäftet i hand och lyssnar in mig på musiken som i forna dagar.

4. När en favoritartist, älsklingsförfattare eller ett klädmärke väl fått en plats i mitt gammelmanshjärta kan de göra sig hemmastadda. Har något en gång tagit sig in i mitt ombonade inre rum försvarar, ömmar och värnar jag det varmare än Björn Ranelid sitt varumärke. Således ser jag trånande fram emot den eminenta poporkestern The Strokes fjärde album, hävdar att varje ny bok av Douglas Coupland är en litterär världshändelse och bär mina gamla Whyredtröjor som den sista droppen vatten.

Det moderna sättet att eklektiskt och ombytligt genreöverskrida och reflexmässigt byta gammalt mot nytt för sakens skull, göre sig icke besvär hos en själslig förtidspensionär som jag. Jag tänker på min farmor, salig i åminnelse, som aldrig kom sig för att kasta bort en tom brödpåse eller en mustkapsyl. De kunde komma till användning på något vis framöver, menade hon, oklart hur. På liknande sätt kapslar jag in mina artefakter. Bokhyllan dignar av böcker jag aldrig mer kommer läsa, jag fyller min cd-hylla (cd-hylla! Ni hör ju…) med nya alster av min ungdoms hjältar och mumlar något om ”social neuros” när mina vänner försöker övertyga mig om Facebooks förträfflighet. Man kan få kontakt med sina gamla klasskamrater, försöker de. Ja, och man får inte ens betalt, kontrar jag. I ett svagt ögonblick i våras hakade jag dock på det omsusade Twitter-tåget. Men för att samtalsklimatkompensera i samtidens brus brukar jag använda de 140 tecknen till att författa små haikudikter och jag lägger mig alltid vinn om att väva in anakronistiska uttryck i det sociala, moderna mediet.

Jag trevar skeptiskt
i ett nytt decennium
en samtidsfånge

/Christian Eklund (34 år)

logo

| NR 12, 2011


| 13 SENASTE FÖRETAGEN